|
Minnessida 13 januari 2012
Ny upplagd information om branden
Vår älskade Fina Marcus
Marcus var alltid glad och rolig med glimten i ögat och smilgropar i kinderna. Han var snäll mot sin syster och ”juste” mot sina kamrater. Han tyckte om att leka och spela kort.
Marcus var också en aktiv kille som älskade att spela fotboll i Viggans fotbollslag P01 och han var extra stolt när pappa Lasse var med och tränade laget. Marcus lärde sig också tidigt att åka slalom och var även en duktig snowboard-åkare. Orange bälte fick han i karate precis innan jul. Och på sommaren innan hade han börjat med att träna golf tillsammans med kusin Oliver.
Marcus var trygg i sig själv och hade inget behov att hävda sig. Han var också en sann livsnjutare.
Marcus - livsnjutaren
Varje år när vi reste till Kanarieöarna sprang Marcus raka vägen ut på balkonen det första han gjorde och sträckte ut armarna i luften mot havet och sa ”Det här är livet det, Mamma”.
På Kanarieöarna där badade Marcus hela dagarna varvat med att spela biljard och pingis utomhus med sin nära vän och kusin Oliver och sin älskade storasyster Rebecca tills badvakterna sa att poolen var stängd. Själv satt jag och min syster på strandstolarna på kvällskvisten med handdukar virade runt oss för att inte frysa. Samma underbara visa varje dag.
Andra tecken på att han var en livsnjutare var att när Marcus gick på dagis kunde han be oss att ringa till mormor och morfar på torsdagarna (inte kunde han veckodagarna då men han visste att efter torsdag kom fredag) för att höra om han kunde komma över till dem och bara ta det lugnt och gå omkring i pyjamas.
”Mitt Italien” så sa Marcus när vi var i Italien. Livsnjutaren Marcus som älskade melon och prosciutto (parmaskinka), minestrina (typ en buljongsoppa med kortpasta), och inte minst Nutella på brödet till frukost som han ville ha varje semester.
Marcus 5 år säger ”Du bestämmer över din kropp och jag bestämmer över min kropp”
Vi skulle vi ta oss ned för en svart backe i Hundfjället, Sälen. Liknande branta backar hade Marcus redan tagit sig ned för men nu stod Marcus vid branten med pappa Lasse som uppmuntrade honom att åka ned för backe, men Marcus ville inte. Då säger Marcus
”Pappa, du bestämmer över din kropp och jag bestämmer över min kropp”. Och så blev det. Marcus åkte inte ned och vi fick staka oss genom en skog till en lättare backe.
Marcus motto var –jag vill, jag kan, jag ska
Marcus hade en egen devis för att nå sina mål i livet.
Marcus ställde frågan till sig själv.
Vill jag lära mig att simma? Ja, det vill jag.
Klarar min kropp av att simma? Ja, det kan min kropp
Jag ska lära mig simma!
Det var på så sätt Marcus t ex lärde sig att simma i en italiensk simskola i Italien utan att kunna ett ord italienska förutom ”Voglio un gelato, grazie” Jag vill ha en glass, tack. Eller när han skulle lära sig att åka Snowboard.
Marcus hade till en början svårt att höra olika ljud. Han fick kämpa i skolan och även hemma med datorprogram för att uppfatta olika ljud. Under hösten 2010 stannade han kvar efter skolan en halvtimme varje dag när alla de andra barnen hade slutat skolan och läste med fröken Jen utan att klaga med sin egen devis ”Jag vill, jag kan, jag ska!”. Innan julen 2010 hade allt vänt. Han hade fått flyt på läsningen.
Marcus tappar tand och tjänar Euro
Marcus fick alltid 20 kr av morfar när han tappade en mjölktänd. Rebecca hade förhandlat upp ersättningen från 10 kr till 20 kr. Men denna gång skulle vi till Kanarieöarna och han var försiktig att äta allt som var hårt innan vi skulle åka för att inte tappa tanden. Han sa att han ville tappa tanden på Kanarieöa rna. Och mer tänkte man inte på det. Vi åkte till Kanarieöarna och där tappade han så klart sin tand. Men nu när han gick till morfar sa Marcus. ”Morfar jag har tappat min tand så det blir 20, men inte 20 kr utan 20 euro för vi är Spanien och här har de bara euro” sa han med sin pillemariska blick.
Marcus ©©©
Det finns ingen sten så
tung som sorgen vi känner
Det finns ingen ros så
vacker som minnena av dig
Marcus favoritlåt
Baby Goodbye EMD - Marcus favoritlåt
Musik vid begravningen 2011 och minnesstunden 13 januari 2012
My Immortal Evanescence
Count on me Bruno Mars
Vem tänder stjärnorna Eva Dahlgren
Himlen är oskyldigt blå Kenneth & Ted Gärdestad
The Rose Amanda McBroom
Tears in heaven Eric Clapton
Sång till friheten Björn Afzelius
Here without you 3doors down
Baby Goodbye EMD - Marcus favoritlåt
Remember me
Do not shed tears when I have gone
But smile instead because I have lived.
Do not shut your eyes and pray that I’ll come back
but open your eyes and see all that I have left behind.
I know your heart will be empty because you cannot see me
but still I want you to be full of the love we shared.
You can turn your back on tomorrow and live only for yesterday
or you can be happy for tomorrow because of what happened
between us yesterday.
You can remember me and grieve that I have gone
or you can cherish my memory and let it live on.
You can cry and lose yourself,
become distraught and turn your back on the world.
Or you can do what I want - smile, wipe away the tears,
learn to love again and go on.
Poem by David Harkins
Den gamla själen
Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också.
Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, förundran och tankar av alla de slag.
-Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
-Men din tid till sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
-Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
-Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
-Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lille pojken.
-Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men gossen växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också.
Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då sammansmältningen skulle ske.
Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda. För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död.
Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den.
Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
Ur boken ”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl & Kinna Gieth
|
